skip to Main Content

Skålvästgöten

Jag jagar en skönhet jag aldrig riktigt kan frammana med vilje. Det där livligt naiva som endast träder fram när jag lyckas slita loss intellektet ur förarsätet. På mina burkar blir det extra tydligt när jag just med vilje försökt forcera fram en vacker livlig yta och när jag bara huggit på i vakenhet med sinnet på teknik och att formen ska följa mitt inre ögas mall.

Formkänsla kan förfinas och skärpas, men antingen har du den eller har den inte. Ju mer jag gör desto mer inser jag att det enda som är värt mitt fokus är repetition och närvaro i tillblivelseprocessen. Allt annat är konstnärstjafs.

Någonting går mig förlorat när ett föremål är färdigt. Av den tidigare så påtagliga närheten i tillblivelseprocessen finns nu endast en blek tillstymmelse kvar. Det finns en stillsam skönhet i det, men samtidigt ett vemod.

 

Back To Top